iisabellepersson

Nu har jag både bra och dåliga nyheter. Vilka vill ni höra först? Jag tycker att vi sparar det bästa till sist. Så vi börjar med det dåliga. Vilket är inget mer än att jag måste göra klart SOn. Det va mer eller mindre bara det. Den bra nyheten är att jag skickade in min SV uppsats igår, coh idag fick jag reda på att jag fick MVG. Jipppppiiiiiiiii!!! Nu är jag superduper glad. Och ni vet ju vad jag lovade om jag fick bra betyg på den. Mhmm, att ni skulle få läsa. Så här kommer den (ni får inte skratta)! 

En dag man aldrig glömmer!

Som alla andra lördagsmorgnar köpte jag kaffe och gick och satte mig på en bänk i Kungsträdgården. Jag lade märke till något mycket ovanligt denna morgon. På bänken mittemot mig satt ett par med gammaldags kläder och tittade kärleksfullt på varandra. Jag var nästan säker på att det var Romeo och Julia, som levde för över 400 år sedan. Men det var ju inte möjligt, dom dog ju?

Jag gick fram till bänken och kunde inte släppa dom med blicken. De måste ha känt sig väldigt obekväm. Jag var tvungen att fråga.
– Är ni verkligen Romeo och Julia? Och i sådana fall, hur kommer det sig, ni dog ju?
– Ja, vi är faktiskt Romeo och Julia. Vi dog inte på riktigt. Vi skulle bara låtsas dö så att vi kunde få vara ifred, men när vi låg där i graven och väntade på att få vakna upp, förde min familj bort min älskade för dom tyckte att han var en skam och inte fick dö bredvid mig, sa Julia.
– Men om de förde bort Romeo, hur kan ni då sitta här tillsammans?
– Bara för några veckor sedan skulle jag gå en vanlig promenad här i parken för att rensa mina tankar. Det satt så många olika kärleksfulla par på bänkarna och alla var så lyckliga. Men på en bänk, den här bänken faktiskt, sa Romeo och pekade på den bänk som han och Julia satt på, satt en flicka helt ensam och såg så olycklig ut. När jag tog några steg närmare började hennes ansikte att se så oerhört bekant ut. Sedan såg jag, det var flickan som jag för nästan 400 år sedan, lovat att älska hela mitt liv. 400 år tog det innan vi äntligen kunde få varandra för evigt, sa Romeo och sken av lycka.
Jag höll tillbaka känslorna som jag fick av att höra hur Romeo berättade om deras lyckliga möte och gick vidare till nästa fråga som jag var väldigt nyfiken på vad de skulle svara.
– Nu lever ni ju på 2000- talet, men ni klär er i samma kläder som ni hade förr, brukar ni få många blickar på er och kommentarer om vilka ni är?
– Romeo och jag hör egentligen inte hemma i den här världen. Visst, jag tycker väldigt mycket om 2000- talet, mest av allt maten, men vi får inte glömma vilken tid vi kommer från och genom att ha samma kläder nu som vi hade förr, så bär vi minnen med oss, bra och dåliga, berättade Julia med ett snett leende på läpparna.
Men det som inte är så bra är ju att vi får väldigt många blickar på oss. Folk tror att vi är två konstiga hippies som klär ut sig för att få uppmärksamhet, tillade Romeo med ett hest skratt.
Jag skrattade lite tyst för mig själv innan jag fortsatte.
- Funderar ni på att skaffa några barn?
Julia tittade på Romeo innan hon svarade.
– Vi skulle väldigt gärna skaffa ett barn eller flera, men eftersom att vi har levt så pass länge så vet vi inte ens om det är möjligt. Och vi har ju nästan nyss träffat varandra igen så vi har inte hunnit börja på den fysiska delen riktigt än, sa Julia och blev lite smått generad.
Jag blev imponerad av att hon var så ärlig, så jag blev bara tvungen att ställa en påföljdsfråga.
– Har ni någon gång i hela erat långa liv älskat med varandra eller någon annan?
Det blev väldigt tyst i några sekunder. Till sist kollade Romeo på mig och öppnade munnen.
– Nej, vi har aldrig, någonsin älskat med någon. De flesta tror att vi gjorde det på våran bröllopsnatt, men det är inte sant. Vi skulle precis påbörja den punkten när vi hörde fotsteg i korridoren som var på väg mot Julias dörr. Jag var tvungen att lämna Julia och den natt jag trodde skulle förändra hela mitt liv, svarade Romeo med en aning nedstämd röst med fortsatte att le.
Jag blev helt chockad av hans svar att jag bara kunde komma på en fråga till som fick bli min sista.
– Tror ni att det finns fler från er tid som går runt bland oss nu i vår tid?
– Jag skulle nog kunna tänka mig det. Jag tror att det var ödet som gjorde det här för mig och Romeo så att vi skulle få ett bra slut på vår berättelse. Det är säkert fler som har fått samma öde som oss, så att de kan uppfylla sina starkaste drömmar, svarade Julia med en öm och mjuk röst och kysste sedan Romeo.
Jag kände att mitt hjärta började bulta riktigt hårt och jag fylldes med glädje av att jag fått uppleva denna lördagsmorgon med mina största förebilder, Romeo och Julia.
__________________________

Isabelle Persson, Big News,
2009-11-02



Jag tycker inte att den blev så jättebra men det tyckte tydligen carro. Jag tycker den låter så barnslig på nåt vis (haha)

Såhär skrev carro:

Men halli, hallå Isabelle, vilken sjukt fantastiskt underhållande artikel! Jag skrattade så gott här för en stund sedan så min man undrade inifrån sin dator vad sjutton som hände!

Du har ett helt fantastiskt språk, och vilken fantasi!

Två petgrejor ska jag skicka med dig, eller egentligen en petgrej och en överkursinfo! ;-)

Petet är att jag vill att du

fortsättningsvis använde antingen ”dom” hela tiden eller ”de” och ”dem”. Är man osäker ska man använda dom tycker jag. Det är helt okej.

Sedan ser det sjukt proffsigt ut om man skriver tidningsnamn, boktitlar och filmtitlar med kursiv stil, Big News. Det var överkurstipset det!

Solklart MVG, du har verkligen skriftspråket, du borde fundera på en karriär med ord!

/ Carro

Jag blev så glad när jag läste det. Åhhhh jag sitter här och små flinar för mig själv. Åh nu blev min dag plötsligt as bra!

Puss♥