iisabellepersson

fyfan vad modig jag är. jagringde till två KARLAR och frågade om sommarjobb. den ena som är chef på ett hotell sa att det inte behövdes någon nu men att det var bra att jag ringde och försökte iaf, det var snällt tycket jag. den andra svarade inte men när jag och modern satt och åt så hörde jag min dova ringsignal. jag avbröt middagen och tittade på numret, det var han. omg blev nervös på en sekund. jag svarade och han sa att han trodde han ringt till magnus persson men sedan förstog han att det var han lilla dotter. jag frågade angående sommarjobb och han var int helt säker på om de skulle ta in några denna sommar men jag skulle ringa till deras arbetsledare. det var ju inte ett jag men framför allt inte ett nej heller.

det komiska är att jag inte vet vilken någon av dessa karlar är. jag har bara hört deras förnamn och helt plötsligt säger mamma: men det är ju han som bor här nere. i den lägenheten som du tycker att vi ska köpa. 

HAHAHAHAHAHAHHAHA fattar ni eller. jag har pratat med en stenrik kille. helt sjukt egentligen. något som är ännu sjukare är att jag har varit i hans lägenhet, utan att veta vem han är. och nu helt plötsligt så har jag konverserat med honom. ganska komiskt.

 

äööääuy katter...

vet ni vad emmas katt gjorde på mig!? hon klöste mig på halsen. helt utan anledning. jag bara stog där, helt oskyldig som en liten mus. ofarlig och rädd, också tar och bara tag och river när hon ska ta fart. fan vad det sved alltså. jag har inte riktigt förstått grejen med katter. visst är många av dem fina men de tappar asmycket hår, de klöser, de ska trycka sig mot benen hela tin och de är allmänt jobbiga. och nu är jag lite rädd för dem också.

dock så är ju inte allas katter jobbiga osv. emmas katt sa faktiskt fölåt senare på kvällen. vet inte riktigt om jag förlät hon än. det återstår att se när jag kommer tillbaka dit. men jag hoppas att vi fortfarande kan vara vänner, trots det lilla missödet.