iisabellepersson

Börjar med att länka om ett blogginlägg jag skrev för lite mer än ett år sedan om hur mycket jag ser fram emot livet som 17åring. Att denna positiva inställning ens existerade hos mig gör mig chockad. Önskar att jag var mig för ett år sedan!

Varför har alla 18åringar förstört mitt sista år som barn. Skyller allvarligt på dem endast för att jag inte har någon annan att skylle på förutom mig själv. Och vill ju helst inte skylla på mig... Fast fan det är mitt fel.

Åh önskar att jag var med påhittig och lika positiv som förr. Ville ju att mitt liv som 17åring skulle bli historiskt. Ville berätta om det året för mina barn och mina barnbarn. Nu har jag inget att berätta om och jag kommer inte få några barn.

Nu vänder vi på steken Isabelle, börjar lukta bränt.

De sista tre månaderna av mitt 17åriga liv kommer att bli de bästa månaderna i mitt liv. Och inge peppar peppar för det kommer ej behövas. Nu ska jag återgå till mitt gamla och roliga liv och sluta med blä, negativa, helvete, dåligt, h**liv osv. Nu ska vi ha kult. Eller juste skiter ju i om ni har det, så länge JAG har det så kommer jag kunna uppfylla detta.

Tack så mycket för att ni tog er tid att läsa. HEJ DÅ!